BPMAe - vår loggbok

Den här reseberättelsen ska publiceras på Aston Villas Svenska Fans-sida nästa vecka.


Förra årets medlemsresa med Villa Sweden var så nära en totalupplevelse man kan komma. Besök på träningsanläggningen, träff med spelare, gamla spelare och managers och två matcher i form av Walsall-Bury (0-1) och Villa-Portsmouth (0-0).

I höstas var det därför ingen tvekan om min kommande närvaro på 2008 års resa när det bestämdes att matchen gällde derbyt mot Birmingham City. Jag hade hört talas om stämningen på derbyt, men det är svårt att föreställa sig.

I år anlände jag senare på fredagen tillsammans med "Jonsson". Vi tog ett senare flyg, men å andra sidan nådde bagaget och kameran fram i tid den här gången. Enda missödet på vägen var att vi fastnade i en trasig buss i en rondell i Coventry runt 22-tiden på fredagskvällen. Roligare har man haft det, men vi kom fram till slut, ca 2 timmar senare än planerat, och hann med en tur till Broad Street innan ögonlocken talade om att sömn är att rekommendera. Som vanligt var det Britannia Hotel på New Street som gällde.

Vi missade därför Legend-träffen på King Edward, den får gärna någon annan skriva om. Det ryktas om att det var en bra tillställning!

Lördagens begivenhet var bestämt på förhand. En match på klassiska Molineux Ground i Wolverhampton mellan stans stolthet och The Tractor Boys, Ipswich Town, stod på programmet. Oron för hur man tar sig till Wolverhampton var obefogad, det gick åtta tåg i timman dit förklarade en pratsjuk spärrvakt på lördagsmorgonen.

"The Villan" och "Bosse Larsson" bestämde sig tidigt för att åka med och till slut var vi ett tiotal som åkte iväg till Wolverhampton.

Nöjd och glad med kameran i högsta hugg (jag hade ju massor att plåta efter att han varit utan kamera i fjol) så gick jag över ett staket utanför arenan, råkade sätta foten i kamerans halsband och skickade densamma ner i backen. Obejktivet kras! Det lyste Error om hela kameran. Tur dock att jag hade ett teleobjektiv med mig, men det fungerar inte att ta bra bilder på nära håll. Så där försvann den stora möjligheten till revansch för en amatörfotograf som jag.

26 000 åskådare mötte upp och såg Wolves ta ledningen. Ipswich kvitterade med matchens sista spark, en frispark som hängdes in galant, men det såg inte otagbart ut. En förbannelse var bruten i och med denna match, jag fick äntligen se ett hemmamål på plats i utlandet efter en del otur på senare år (förra årets matcher samt Lazio-Reggina 2006 som slutade 0-0).

Engelsmännen är fantastiskt trevliga och det är lätt att prata med dem, i synnerhet fotboll. Talar man om att man är från Sverige så duger man faktiskt som Villa-supporter även i Wolverhamton. Ett par gubbar ville prompt ha med oss till en Wolves-pub efter matchen, men finkulturen i form av puben The Wanderers som vi provade före matchen fick duga gott i den staden. Tillbaka till Birmingham.

Väl där pågick matchhetsen. Birmingham Mail sålde tidningen och en åttasidig bilaga inför derbyt. Härlig läsning.

Kvällen avslutade många av oss på O´Neills på Broad Street. Vilket gäng! Man hörde så många kommentarer som man lever glatt på hela året.

Upp tidigt var parollen på söndag morgon eftersom derbyt började redan 12.00. Lite småsegt var det att gå upp efter den sena lördagen, men när vi nådde ut till Villa Park vid 10.45 försvann alla tveksamheter. Nu var det laddning som gällde. Matchprogram, känna atmosfären, besöka shopen, svida om till finare färger, ta lite kort (från långt håll...) och allmänt njuta av att vara på plats igen.

North Stand hade vi biljetter till och vi gick tidigt in på arenan och provade "kiosken" där inne. Innandömet under North Stand var inte lika fint som Holte End, men vad jag förstod så ska det upprustas. Nåväl, ute på läktarna kunde man ana stämningen. Redan 30 minuter före match pågick ramsorna för fullt. Magiskt!

Jag utanför North Stand

Vi letade reda på platserna, långt uppe till höger på familjeläktaren. Och visst var där en del familjer, men om det med familjeläktare menas att det är lite lugnare så undrar jag hur det stod till på de andra. Helt makalöst, vilket ös det var. Alla skrek och gestikulerade. En pappa kom in med sina två söner i tioårsåldern och började direkt skrika diverse ord mot Birmingham-klacken. Sönerna tittade storögt på, men de var lättlärda och hängde snabbt på...

Läktarna fylldes snabbt på och när inmarschen skedde nådde jublet oanade höjder. Matchen startade och Birmingham hade väl lite av ett övertag de första tio minuterna, men sedan började mittfältsgiganterna Barry, Petrov och Reo-Cooker att styra upp det hela. När Ashley Young distinkt sköt 1-0 exploderade Villa Park och nu räcker inte orden till längre. Det måste upplevas!

Villa trummade på och gjorde potatismos av Birmingham. 5-1. Ojojoj, kommer jag någonsin att få vara med om något liknande?

Efteråt var man lätt lomhörd och ganska trött. Utanför läktaren rådde ett förvånansvärt lugn, precis som om alla hade skrikit av sig där inne och sedan gick hem till söndagssteken och lugna familjen.

Visst, inne på The Adventurers var stämningen på topp hörde vi när vi passerade, men kön var för lång så vi tog oss tillbaka in mot city istället.

Eftermiddagen präglades av lite spänning runt pubarna i centrala Birmingham eftersom det cirkulerade rykten om Villa-supporterns död. Trist händelse. Det var dock lugnt överallt och vi hann med att se en match på The Newt, Man City-Portsmouth. Söndagskvällen blev sista kvällen tillsammans med de andra och vi spenderade den på Walkabout på Broad Street. Trevligt ställe det också.

På måndagen hann vi köpa på oss lite fler souvenirer av det som fanns kvar i shopen sedan Arvikas Villa-filial storhandlat, förmodligen både en, två och tre gånger!

Vid 12.30 avgick bussen på väg mot Stansted igen och redan där, i bussen på väg hem, började man fundera på nästa resa. Det är så fantastiskt roligt och Villa Sweden-gänget är en skön samling svenskar från alla hörn. Tack ska ni ha.