BPMAe - vår loggbok

Så har den äntligen blivit av. Resan till Birmingham har jag väntat på i 26 långa år, sedan man som liten grabb fastnat för Aston Villa i klisterbilder-albumen. När jag väl bestämt mig för att åka och beställt flyg, visade det sig att 34 medlemmar ur VillaSweden skulle på samma resa! Så, vad skulle man göra mer än att boka in sig på samma hotell, bli medlem i världens bästa Villa-supporterklubb och dra iväg med höga förväntningar?


Jag nere vid planen


En viss besvikelse dock när jag på Birmingham International Airport fick klart för mig att mitt bagage kommit på avvägar. Visserligen blev det lättare att resa in mot city, men jag hade precis allt i väskan, förutom det jag hade på mig samt plånbok och pass. Trist att vara utan kamera...

Jag hittade hotellet utan större problem och hade sedan några timmar för mig själv i Birmingham innan resten av gänget förväntades dyka upp. Redan på gatan utanför hotellet innan incheckning kom jag i samspråk med några trevliga personer som uppskattade att vi svenskar kommer över och ser på Villa! Men det var inte utan förvåning dock:
-Åker ni till England bara för att se en match? (vadå "bara"?) 
Jag gick strax därefter tvärs över gatan och satte mig på Yard of Ale, vilket är en gemytlig liten pub, men som senare visade sig vara en blånäse-pub. Nåväl, där inne hamnade jag bredvid ett pensionärspar som jag kom att prata med. "Gubben" var Villasupporter och av någon anledning hade givetvis han jobbat i flygindustrin och därför varit i Trollhättan fler gånger! Han bjöd mig därför på en lager innan han gick. 

Det blev dags för incheckning och i lobbyn träffade jag ett par som lät som svenskar (norrlänningar). Det visade sig vara min namne, S.Stainrod med fru. Otroligt trevliga personer och tillsammans med dem väntade vi in resten av gänget som kom med gemensam buss från Stansted. Jag var dessutom ute och köpte lite nya kläder så att jag skulle klara mig ett par dagar. Resten av kvällen tillbringade vi på Yard of Ale och puben Trocadero, som låg något kvarter bort. Det blev ett och annat prat om fotboll, så mycket kan man väl säga. Vi var norrlänningar, stockholmare, östgötar, skåningar, västgötar, göteborgare med mera i en grym mix...
Somnade rätt tidigt efter en lång dag.

På lördagen väntade den typiskt engelska frukosten med bacon drypande av fett, oljeindränkta små toasts, typ friterade ALLT.  Stärkt av denna energikick drog vi iväg i 9 taxibilar ut till Bodymoor Heath, Aston Villas träningsanläggning. 


Bodymoor Heath, mobilkort

Vi fick stå bakom ett staket och se träningen som pågick ett hundratal meter bort, och efter en stund visade det sig att 6 personer skulle få gå in på anläggningen och träffa Martin O´Neill och Olof Mellberg. Jag blev inte bland vinnarna i utlottningen, men istället fick vi ta emot alla spelare som stannade till i sina bilar (vrålåk menar jag) och skrev autografer och lät sig plåtas. 


Olof Mellberg, populär bland fansen! (mobilkort)

Här ska några ha extra beröm: Stilian Petrov klev ur bilen och skakade hand, likaså manager Martin O´Neill som dock hade otroligt bråttom eftersom han skulle köra till matchen Watford-Manchester City. Men han verkade väldigt glad att se oss och undrade om någon möjligtvis var från Helsingborg. Sedan kom Olof Mellberg. Han fick jag några ord med och tog med mig en hälsning från en kollega. Vi pratade proffsliv, kommande säsong, kommande match, småbarn, hotell-liv, ja, det mesta som har med Aston Villa att göra. Han gav ett sympatiskt och avslappnat intryck.

Strax innan han skulle lämna tar en av VillaSweden-medlemmarna fram en apelsin ur fickan och ropar till Mellberg:
-Tror du Carew tål skämt? (stort jubel utbröt)
För den som inte vet vad som var roligt, så följer här en resumé: Norrmannen John Carew (Aston Villa) och Zlatan hamnade för några år sedan i en ordväxling, som slutade med att Zlatan sa:
"Det Carew kan göra med en fotboll kan jag göra med en apelsin"

Sedan kom förmiddagens skräll. Eftersom vi alla hade lagt 5-7 pund på taxiresan till den engelska landsbygden, så beställde vår ordförande Steffe en buss som tog oss till området Aston! Det blev billigare och betydligt trevligare att åka tillsammans. Vilken ordförande! 

Vi stannade till någon timma på The Adventurers, en Villapub några kvarter från Villa Park. Någon timma senare var vi 10 personer som valde att lämna för att bege oss till Bescot Stadium i Walsall, vilket låg några tåghållplatser bort. 


Jag som "vakt" utanför The Adventurers

League 2, England. Det är kultur, det! Bescot Stadium är ganska ny, med en kapacitet på 11 700 personer och ett snitt på ca 6 500 i år. Jag pratade med en vakt utanför och hörde mig för hur många som jobbar med matchen. Cirka 100, svarade han, plus poliser. Entrén var 18 pund, ca 250 kr, matchprogrammet var glansigt och tjockt och kostade 35 kronor. Vi pratar division 4 här!

Sedan kom vi in och Walsalls lag hyllades eftersom laget föregående helg tog steget upp till League 1 efter seger mot Notts County borta. Matchprogrammet upplyste mig om att det var 2500 Saddlers-fans på den matchen!  Dessutom fick jag lära mig att de kallas Saddlers efter att Walsall-området tidigare har haft mycket med hästar att göra. Exakt vad vet jag inte, men en häst behöver ju en sadel? 

Härligt fanatiska fans mötte vi på läktaren, varav en hel del med kraftiga röstresurser. Nu visade det sig att motivationen var större hos gästande Bury, som kämpar för sin existens i det engelska ligasystemet. Walsalls fans var inte sena att påpeka detta:
 
-You're going down with the Torquay, down with the Toooooooooorquay!


Utanför Bescot Stadium, Walsall (mobilkort)

Men det var Bury som tog ledningen på ett försvarsmisstag. I den andra halvleken blev matchen betydligt bättre och vi frågade oss om inte det var toppen av Superettan på fotbollen, kanske till och med Allsvensk klass. Matchen slutade 1-0 till Bury, trots att Walsalls fans, allt från unga till 80-åringar skrek på allt som rörde sig. Några hundra Bury-fans var i extas på kortsidan mitt emot oss! 

När jag kom tillbaka till hotellet framåt kvällen hade mitt bagage kommit! Ser man på, dags att raka sig och byta om! Jag somnade en stund och när jag vaknade framåt nio gick jag ut och vidare upp till Broad Street. De andra var "försvunna" och jag hade inte numret till någon, så jag smet in på en Broad Street-pub som heter O´Neills (managerns namn). En tanke som ser ut som en händelse: När jag skulle lämna den puben efter en ungefär halvtimma dundrar 15 svenskar in och så var den kvällen som gjord. Blev väl kvar till 2 ungefär. Helt fantastiskt vilken pubstämning det är i England. Alla sjunger med i låtarna, män som kvinnor.   

Så det blev inte mycket sömn den natten, och efter frukosten på söndagen var det samling i lobbyn för att ge sig iväg till Aston och Villa Park. Med mig hade jag nu kameran för första gången och lyckades med konststycket att bränna av 140 kort under söndagen!

Vi var ett 15 tal som valde att gå till Villa Park för att uppleva mer av Birmingham och tog kanalvägen. Det tog en dryg timma, så det var trötta ben som nådde The Adventurers.

I halvtid av matchen Wolverhampton-Birmingham (slutade 2-3) som visades på storduk vandrade vi mot resans stora mål: VILLA PARK.


Bilden tagen några timmar före match

En engelsman vid namn Steve hade fixat så att vi fick komma in i Holte Suite. Och där hände det fantastiska saker för oss Villa-fans. Knappt hade jag hunnit sätta mig förrän vi fick gå med genom hela Villa Park, förbi logerna och vandra i de snygga korridorerna i innandömet och till slut träffa några gamla legender!  

Hughes Tommy, Målvakt född 11/7-1947, Villaspelare 1971-73, 23 matcher.
Hamilton Ian, Mittfältare född 31/10-1950, Villaspelare 1969-76, 252 matcher, 48 mål.
Deakin Alan, Mittfältare född 23/11-1941, Villaspelare 1958-69, 270 matcher, 9 mål. 

Jag fick en pratstund med Tommy Hughes och Alan Deakin, häftigt. Frågade bl a Tommy om när han spelade i Aston Villa:

-I played 71-73, came from Chelsea and I was a goalkeeper.
-Well, I was born 73, I said.
-Haha, 73, you were born and I was kicked from Villa! 


Jag och Tommy Hughes

Vi gick sedan tillbaka till Holte Suite, och där dök en annan storhet upp. Ingen mindre än framspelaren till det avgörande målet av Peter Withe i Europacupfinalen 1982: Tony Morley.

Morley Tony, Forward född 26/8-1954, Villaspelare 1979-83, 176 matcher, 34 mål. 

Nu tog jag helgens första autograf. Tony Morley fick signera matchtröjan! 

Med en knapp timma till avspark och efter lite mat, gick jag ut för mig själv för att känna atmosfären runt arenan. Det kryllade av folk och jag letade mig fram till Villa Village, supportershopen. Det var hysteriskt därinne. En jättelokal som var fylld med folk! Det var varmt och trångt och jag var inte långt ifrån att tuppa av, men jag lyckades i alla fall hitta ett par träningströjor till barnen. MELVIN och AXEL på ryggen, såklart! 


Villa Village, supportershopen

Sedan var det dags för match. Vi i Villa Sweden satt samlat på nedre delen av Holte End bakom mål och matchen visade sig sluta 0-0. Tyvärr infann sig aldrig den riktiga stämningen, men Aston Villa var det klart bättre laget och borde ha vunnit. I den andra halvleken var det rena gymnastiklektionen på läktaren, varje gång Villa anföll mot Holte End reste sig och satte sig vi i publiken om vartannat och manade på. 

David James i Pompeys mål storspelade och höll nollan för 142:a gången i Premier League, nytt rekord. För övrigt hade inte Portsmouth ett enda avslut av klass på mål.

Nog hörde man "Holteenders in the sky"! 


En av Aston Villas många resultatlösa hörnor...

Efter matchen var jag en av 10 utvalda som fick följa med ner för att tilldela priset till Villa Swedens MVP, Gareth Barry. Han mottog priset strax utanför spelarentrén och där dök också Gavin McCann upp.  


Jag med Gareth Barry, och sorry, jag minns inte namnet på Villa Sweden no 2

Eftermiddagen avslutades på The Adventurers, och vid 20-tiden lämnade vi den puben och for tillbaka till hotellet. Jag tog en promenad på kvällen och gick runt lite kring New Street, som var ganska öde på kvällen (jämfört med väldigt busy förmiddagar). Kontrasten till Broad Street på kvällen var enorm. Det blev dock en tidig kväll, för...

...vid 7 ringde klockan på måndag morgon och jag tog mig ut till Birmingham International. Där väntade flyget hem och givetvis kom inte bagaget med flyget (kan bero på att jag själv knappt hann med bytet på Kastrup). 

Nåväl, jag väntar i skrivande stund fortfarande på bagaget, men vad spelar det för roll, det är bara materia. I huvudet har jag tusen intryck som jag alltid kommer att ha med mig, mycket tack vare en salig och härlig blandning av folk från hela Sverige som heter VillaSweden!